Monica Schultz originalillustrationer fångar pricksäkert miljöer och tidsanda.

Monica Schultz originalillustrationer fångar pricksäkert miljöer och tidsanda.

Jag erkänner: jag har länge haft svårt för 1970-talets estetik. Kanske för att utsvängda jeans, senapsfärgade personbilar och brungröna medaljongtapeter var en del av min barndoms vardag, innan det mer strömlinjeformade och futuristiska 80-talet tog vid. Inte en minut för tidigt, tyckte jag då. Men när jag nu möter Monica Schultz färgglada bildvärld på Vetlanda museum faller jag pladask. Här är det svenska sjuttiotalet i sin mest renodlade form, direkt ur de böcker jag själv läste som barn. Kalla det nostalgi, men för mig som femtioplussare väcker utställningen varma känslor för en tid som numera känns mycket långt borta. En folkhemsgemenskap lika hemtam som Fem myror och Hej matematik.

Monica Schultz, illustratör och författare född 1942, har en lång karriär bakom sig. Utställningen Vardag, kamp och lek är en retrospektiv som med ett stort antal originalverk lyfter fram hennes digra gärning. Denna redovisas också i en ambitiöst heltäckande tidslinje, som dock presenteras i aningen litet format. Genombrottet kom på 1960-talet då hon började illustrera bokomslag och därefter hela barnböcker. Sedan 1970-talets mitt är Schultz bosatt utanför Vetlanda och från 1999 till 2010 arbetade hon som lärare i illustration på Sörängens folkhögskola i Nässjö.

Utställningens fokus ligger på de omisskännliga illustrationerna från 1970-talet. Här finns bland annat barnböckerna om Sara, om Den gamla bilen med flera. Vardagliga berättelser som skildras med en pragmatisk realism, men lyfts till en högre nivå av Schultz känsla för form, färg och innehåll. Yviga gester, glada mönster och roliga karaktärer kombineras med en pricksäker känsla för tidens tecken. Lätt att känna igen och lätt att tycka om.

Iscensättningen av Vardag, kamp och lek är däremot av det något försiktigare slaget. Originalverken, illustrationer till böcker och filmer, är av naturen små och blir därför till prickar på de stora vita väggytorna. Några teckningar finns tack och lov uppdragna i storformat direkt på väggen, men det hade gärna fått vara fler. Likaså är den lilla färgsättning som finns i lokalen väl diskret i förhållande till bilderna. Och i sitthörnan där böckerna finns att bläddra i hade det väl varit fint med en riktig 70-talssoffa istället för en parkbänk?

På plussidan är pysselrummet strax intill välförsett med inspirerande material och uppgifter för leksugna besökare i alla åldrar.

Monica Schultz retrospektiv lockar säkert både barn och vuxna med sitt färgsprakande tilltal. På plats ger den omfattande utställningen en inblick i ett långt konstnärskap och den bildvärld man möter väcker onekligen känslor. Upptäckarglädje för vissa och ett kärt återseende för andra. Själv kapitulerar jag för den tidstypiska estetiken och kan inte känna annat än värme.