markus-vallien-ronneby-1

Markus Valliens utställning domineras av verk i betong.

När Ronneby Konstcentrum inleder säsongen står den svenska landsbygden i fokus. Två utställningar närmar sig det småskaliga lantbruket och dess förutsättningar från varsitt håll. Fotografen Johanna Syrén i en rent dokumentär anda och konstnären Markus Vallien genom ett skulpturalt undersökande.

Syréns fotokavalkad är vilsam i sin rättframhet. I en omfattande dokumentation har hon porträtterat lantbrukare och matproducenter i Blekinge och i Hälsingland. Två olika glesbygdsområden som trots geografiska skillnader uppvisar många beröringspunkter när det gäller mänskliga utmaningar och förhoppningar.

Av jorden består av ett fyrtiotal porträttfotografier och två videoverk. Det ena av de senare återger själva fotograferingstillfällena och levandegör därmed de annars ganska statiska stillbilderna. Människorna som avbildas står rakt upp och ner framför kameran, oftast i den gårdsmiljö där de verkar. De korta texter som hör till ger personliga inblickar i deras drömmar, besvikelser och framgångar. Gamla traditioner möter nya tankesätt och kulturer, och i mycket blir dokumentationen en fråga om identitet. En stolthet över det egna bidraget till en levande landsbygd lyser igenom, såväl i texter som porträtt.

Som betraktare slås man av den raka och ärliga tonen. Vissa öden griper tag mer än andra, som porträttet av en senig man i övre medelåldern framför en förkolnad ladugård. Efter en anmälan om vanvård fråntogs han sina djur och senare brändes gården ner. I den mer hoppfulla änden av skalan finns den syrianska familjen som började tillverka ost i lägenhetsköket och sedan byggde upp en framgångsrik ekologisk mejerirörelse. 

Markus Vallien lever själv i mångt och mycket det handfasta lantbrukarlivet, vilket påtagligt avspeglas i hans konst. Vägen tillbaka till naturen har varit ett genomgående tema, bland annat i utställningen Den svaga utbrytarkungen på Vandalorum (2020), där gärdsgårdens granvidjor bildade en monumental installation. I Det inuti dolda är det däremot betongen som är det dominerande materialet. Rektangulära block och rundade skulpturer i grått ger en helt ny dimension till uttrycket.

Begreppet organiskt kunde inte vara mer rätt än här, för det är faktiskt avgjutningar av inre organ det handlar om. Från kor och får som slaktats på den egna gården har Vallien tagit tillvara på inälvorna och antingen sänkt ner dem i betong eller fyllt dem med gjutmassan. Resultatet är fascinerande och oväntat.

Centralverket i hallen är en räcka av tiotalet gjutblock, stående på högkant på en smal stålställning. Det ger en omedelbar association till löpande band och i förlängningen till den industri som tagit över djurhållning och matproduktion. Varje block innehåller ett intrikat mönster av vågor, dalar, eruptioner och hålrum. Estetiskt tilltalande och samtidigt konkreta gravmonument, ett slags memento mori. Vallien beskriver betongen som sin kamera och mycket riktigt förevigas det som aldrig annars får synas i stenen.

Ännu mer påtagliga blir förstås inälvorna i de verk där idisslarnas olika magsäckar fyllts med betong. Rundade former med förbluffande mönster blir resultatet. Här finns en tydlig distans mellan metod och slutprodukt och det är lätt att glömma eventuellt obehag inför det som allmänt anses vara slaktavfall. De massiva skulpturerna befinner sig långt ifrån sladdriga köttklumpar. Användandet av organens latinska namn som titlar skapar också en nivåskillnad i mottagandet. Framför allt fångas man av verkens formspråk och yta, och de märkliga objekten lockar förvånansvärt mycket till varsam beröring.