[Anna-Karin Arvidsson m. fl. | Smålands gullreserv] Gullriset

Vilka växter hör hemma i den svenska floran och vilka gör det inte? Det är en fråga som ofta väcker starka känslor, särskilt så fort begreppet invasiv slängs in i debatten. Anna-Karin Arvidsson har tagit sig an en sådan het potatis – det kanadensiska gullriset. Inte bara i sin egen konstnärliga praktik utan nu också med hjälp av ett tiotal konstnärskollegor, biologer, arkeologer, forskare, designers med flera. Resultatet av dessa grupparbeten visas nu på Italienska palatset, under titeln Smålands gullreserv.

”It’s hard to get to know you and not to care for you” säger hälsokocken Stephanie Verstift i sitt videoverk Ett möte med kanadensiskt gullris. Hon sätter därmed fingret på den anda som tycks prägla hela projektet. Vad vet vi egentligen om den illa sedda inkräktaren och får man lov att trots allt tycka om den? Vi får inte något entydigt svar på den frågan i utställningen, men en gedigen undersökning av olika möjligheter att närma sig dess väsen och kropp.

Fyra workshops har lett fram till denna slutredovisning, fyra arbetsgrupper som undersökt arten Solidago canadensis utifrån helt olika aspekter. Hur man till exempel kan förhålla sig till den utifrån material, historia, ekonomi, eller etiska och känslomässiga aspekter.

Slående i denna utredning och utställning är att växten trots sin erkänt invasiva karaktär har två tydliga företräden. Den är estetiskt tilltalande, även som torkad och tagen ur sitt sammanhang, och den bär på den positivt laddade förleden gull. Inte minst det senare trycks det på i utställningen, med flera blinkningar åt det åtråvärda guldmineralets inneboende lockelse.

Gränslandet mellan botanik och konst är bekant från Arvidssons tidigare utforskande av bland annat almträdens öde. Det är ett spännande fält som dessutom är högaktuellt. Allt fler främmande arter etableras i landet och kan potentiellt både hota den inhemska floran och tillföra nya skadedjur och sjukdomar. Just nu pågår också inom EU kampanjen PlantHealth4Life, som syftar till att minska spridningen av okontrollerat växtmaterial och skadegörare.

Förutom de intressanta vinklar själva grupparbetena lett fram till slås man som besökare av den uppnådda verkshöjden. Vad som kunde stannat vid en informativ monterkavalkad har blivit en konstutställning, med ett flertal verk som skulle stå sig väl även utanför den tematiska sfären.

Arvidssons centrala installation Babels frön reser sig oväntat högt mot taket och bidrar med både skir och kraftfull rumslighet. Lena Håkanssons applikation Vilken färg ger kanadensiskt gullris? svarar flerfalt på sin egen fråga och Elias Nazerians Bänk tillför funktion till den skulpturala dimensionen. Exemplen är många fler, och de genomarbetade verken gör förstås nyfikenheten på arbetsprocesserna och deras frågeställningar desto större.

Smålands gullreserv är en komplex utställning som samtidigt är lätt att ta till sig. Den sår frön till nya tankar kring biologisk mångfald, tankar om att våga se potential i det som anses förkastligt. Jag vet att åtminstone jag kommer se annorlunda på det kanadensiska gullriset nästa gång jag passerar en plats där det fått fäste.