[Gunilla Klingberg | Grief Trails Bright Phantoms in its Awake] Vem sörjer en fjäril?

Vårt förhållande till död och sorg är ofta komplicerat. Vi undviker gärna ämnet och måste vi beröra det så gör vi det genom omskrivningar, i förmildrande ordalag och med distanserande uttryck.

På Kalmar konstmuseum närmar sig Gunilla Klingberg sorgen och saknaden med liknande försiktighet, genom ett objektorienterat betraktande som framför allt bjuder besökaren på rumslig stillhet och visuellt vemod.

Gunilla Klingberg är en tongivande röst i den svenska samtidskonsten, utställd och representerad med verk världen över. Inte minst känd för flertalet offentliga gestaltningar i stor skala. Det senare märks här, för även om utställningen begränsar sig till ett enda rum har den ett tydligt kollektivt tilltal och en uttrycksmässig monumentalitet. Likt arkitektoniska komponenter frammanar verken tillsammans bilden av en eftertankens katedral.

Huvudperson i detta rekviem är den lilla kronärtsblåvingen (Plebejus argyrognomon), en blåskimrande dagfjärilsart som tidigare förekommit mycket sparsamt i sydöstra Götaland. Senast 2019 observerades ett exemplar och sannolikt är den nu helt utdöd i Sverige. Klingberg fångar dess visuella uttryck i tilltalande glaspaneler i blåa toner. En makrovärld där strukturer i vingfjäll och färgpigment blir till estetiska mönsterbilder och nyansskiftningar. Dessa ställs mot andra fysiska strukturer, som handavtryck och skrovliga stenytor.

Det dokumentära anslaget i utställningen som helhet är tydligt. Det gäller inte minst i serien P U L S E med sina närbilder av textilier. Insidor av använda klädesplagg blir till sorgens gjutformar, negativa avtryck av sina tidigare bärare. Dessutom lika fulla av skavanker som oss levande människor, med revor, rynkor och trasiga sömmar.

Intressant är Klingbergs dikotomi när det handlar om tidsperspektiv. Faktorer som geologi och istider representerar ofattbart långa skeenden över tid, medan fjärilens snabba utdöende synliggör ett skrämmande kort ögonblick i historien. Likaså förkroppsligar fjärilen metamorfos och fysisk skörhet medan stenen, här i glasform, upplevs som en beständig konstant.

Jag hade gärna velat bli uppriktigt berörd av den försvunna fjärilsarten, fått dess öde problematiserat och kanske till och med ifrågasatt. Men de verkligt känslomässiga yttringarna uteblir i Grief Trails Bright Phantoms in its Awake. Utställningen ger snarare ett visuellt poetiskt intryck med sin minimalistiskt repetitiva uppbyggnad. Verken och dess placering harmonierar med rummets strama arkitektur. Lågmält, med en välgörande synkoperad rytm.